Första scenrepetition med orkester

Scenografin av Gunnlaugur Egilsson för Degenerator (foto: Gunnlaugur Egilsson)

Idag var det för första gången scenrepetition med orkestern.
Det var med spänning som jag idag upplevde att orkestern och dansarna blev till ett för första gången.
Fortfarande finns det några scenrepetitioner med orkestern kvar så att dansen och musiken hinner bli ändå stärkare helhet.
Det är med många korta men säkra steg som vi närmar oss det slutgiltiga målet: Premiären.


Skiss i bläck för Degenerator från April 2007 (av Gunnlaugur Egilsson)

Det är roligt att se verket få eget liv. Ibland blir det som man hade förväntat sig och ibland något helt annat.
För mig är inget varken rätt eller fel men jag tror starkt på mottot att den första idéen alltid är den bästa även om man får ändra sig på vägen. Apropå det hittade jag en bild som jag ritade som någonslags skiss för Degenerator i april 2007.

Piano-genrep

Ljusprovning med kostymer (foto: Gunnlaugur Egilsson)

Idag var det såkallad piano-genrep. Det innebär vanligtvis att ett piano spelar en utsättning av orkestermusiken för att öva dansarna i att dansa till "live" musik.
Tyvärr går det inte att tolka Degenerator med enbart ett piano. Nyckelmelodien flyttar sig imellan diverse instrument och väver ett tapet av ljud. Idag var det därför enbart repetition till en inspelning av musiken. Men kostymerna är däremot nu klara och Behnaz Aram kom förbi och ändrade längden på allas klänningar.
Martin Säfströms ljus är så gott som klart. Nu gäller det bara att knåda degen; låta dansarna känna sig hemma i koreografin.
Nu när det fortfarande är mer än en vecka kvar tills premiären.

Färdigt verk och ett högtravande inlägg

Annons för Degenerator. Jeannette Diaz-Barboza (foto: Carl Thorborg)


Nu är dansstycket Degenerator är färdigt. Verket är klart i den meningen att ett verk är jo aldrig klart, det handlar bara om när man är beredd att avsluta skapandet.

Jag är nöjd med mina dansare men ändå kan vi fortsätta utforskandet av att dansa med stora penseldrag, köttigt och på gränsen. Det finns en risk med att dansa i tåskor, att rörelserna kan bli endast försök att fly gravitationen, men jag vill att dem dansar mot och med den.
Kristina Oom på repetition (foto: Carl Thorborg)

En rörelse som föds; börjar som en tanke i hjärnan fortsätter sen ner ryggraden in i ryggen, kroppen och ut i lemmarna där efter vittrar den bort och ut i all oändlighet.
I takt med mitt högtravande blogginlägg följer här en text av den tyske 1800-tals konsthistorikern Heinrich Wölfflin från hans bok ”Renaissance und Barock” som har inspirerat mig i skapandet av Degenerator.
Där jämför han klassisk konst, det vill säga konst och arkitektur ifrån antika Grekland och Romariket med barockens konst och arkitektur.

Klassisk konst vänder inte naturen ryggen – det är en konst som observerar, men dess mål är att gå bortom naturens oordnade utseende och söka den djupa sanning som är den underliggande ordningen i världen.
Klassiska kompositioner är enkla och klara, varje beståndsdel behåller sin självständighet; de har statiska kvaliteter och de är inneslutna inom gränser.
Barockkonstnären, som kontrast, längtar efter att träda in i fenomenens mångfaldighet, in i den ständiga förändringen av saker i deras eviga blivande - dennes kompositioner är dynamiska och öppna och tenderar att expandera utöver sina gränser; formen som används för att skapa dem associeras till ett organiskt agerande och kan inte isoleras ifrån varandra.
Barockkonstnärens instinkter för att undkomma leder den till att föredra form som tar flykt framför dem som är statiska och ogenomträngliga; dennes förkärlek till känslofullhet leder den till att avteckna lidande och känslor, liv och död i deras yttersta våldsamhet medan den klassiska konstnären längtar efter att visa den mänskliga skepnaden i full besittning av sina krafter.

Ljussättning

Det är Martin Säfström ljusdesigner som står för ljuset i Degenerator och idag provade vi olika förslag för att komplimentera dansen.
Det är alltid svårt för dansarna att dansa till riktigt scenljus för första gången. Det tar några gånger innan man som dansare vänjer sig till att antingen dansa i mörker eller att ha ett blindande ljus rakt i ögonen.

Scenrep av Degenerator och ljussättning (foto: Gunnlaugur Egilsson)

Det magiska håller på att hända just nu och det gäller att inte dansa för nära alla fällor som finns på vägen. Världen i Degenerator är åt det abstrakta hållet och jag vill hålla mig inom den rammen på alla möjliga sätt.


En del av bakfonden för Degenerator (foto: Gunnlaugur Egilsson)

Repetition med orkestern

Benjamin Pope dirigerar Kungliga Hovkapelett på repetition

Efter att ha lystnad på Marcus Fjällström egna inspelning av Nordiska kammarorkestern alltför många gånger var det nu med en befriande kännsla jag närvarade repetition av Degenerator med Kungliga Hovkapellet. Det är självklart helt olika saker att lystna på en orkester spela live och även om det var första repetitionen för det laget då var det en väldigt givande erfarenhet. Alla nyanser i musiken som annars inte hörs på inspelningen klev tydligare fram. Musiken är ibland väldigt skör och det är precis det som jag har försökt leka med i dansen, dans som ibland inte överlever sina intentioner.
Dirigenten, Benjamin Pope, visade orkestern med djup inlevelse hur dansarnas rörelser vittrar i samband med musikens andningar.


Ylva Helander på repetition.

Sen fortsatte jag med repetition med dansarna där jag kunde förklara för dem lungt att alla tempon på orkester repetitionen hadde varit rätta.

Det momentet närmar sig att både dansen och musiken enas på riktigt.

Andra scen repet och offentlig kreativ process

På senaste tiden har jag fått frågan varför jag väljer att, inför allmänheten, visa mitt konstnärliga arbetsförlopp för dansverket Degenerator här och på Operans hemsida.

Det kan vara, för somliga, känsligt att offentliggöra något så pass halvklart.
Jag brukar tänka att programhäftet inte är verket och på samma sätt är denna blogg inte slutresultatet heller. Det började med att jag ville skriva den som någonslags dokumentation av utvecklingen, endast för mig själv i början, men samtidigt tyckte jag att det är viktigt att folk får vara delaktiga i det som händer bakom stängda dörrar på innerstans största företag: Kungliga Operan.


Degenerator i utveckling. På bild: Jeannette Diaz-Barboza, Gunnlaugur Egilsson och Sandra Gerdin (foto: Carl Thorborg)

Det är enligt min åsikt annorlunda att öppet visa processen i ett mera abstrakt dansverk än till exempel pjäs eller något som har ett mera linjärt berättande.
Samtidigt är det min förhoppning att min öppenhet läses med ett öppet sinne och kanske lyckas skapa nyfikenhet för verket och allas mödosamma insatts till möjliggörandet av det.
Idag var det andra gången som Degenerator repeterades på scen. Denna gång var scenografin uppe och Martin Säfström, som designar ljuset för Degenerator, var med och provade olika ljussättnings förslag.
Det är två olika saker att repetera verket på sal eller på Operans scen. Utrymmet är betydligt mera på scenen som gör det möjligt att ta ut rörelserna och verkligen fylla rummet.

Irina Laurenova på repetition (foto: Carl Thorborg)

Vi har nu kommit till tidpunkten som är drömläge för alla koreografer: Att kunna fördjupa sig i materialet och tänja på alla gränser som går att tänja på.
En kostym är så till klar och provades idag på scenen. Behnaz design tillför ett nytt element i verket och jag längtar efter att få se alla dansarna bära de olika klänningarna.
Jeannette Diaz-Barboza, Sara Sällström och Gunnlaugur Egilsson i fotostudion (foto: Carl Thorborg)

I går fotograferades dansaren Jeannette Diaz-Barboza av fotografen Carl Thorborg för annons av Kungliga Balettens Höstafton. Vi gick igenom verket och försökte hitta ställen som står för formspråket och intentionen i det. Sara Sällström, maskör, fixade Jeannettes hår så allt skulle sitta som bäst inför fotograferingen.

Fraseringar och fokus

Nu mera finns denna blogg också på Operans hemsida
www.operan.se/bloggen

Jag har nu kommit till det stadiet där verket är färdigt i sin struktur och arbetet med detaljer kan börja; som intention, fokus och fraseringar.
Stegen är som en ström av ord och det är nu som jag tillsammans med dansarna väljer att sätta punkter och kommatecken så att orden bildar förståeliga meningar.

Det sex kvinnliga dansarna som dansar i Degenerator.

Katja Björner

Jeannette Diaz-Barboza

Sandra Gerdin

Ylva Helander

Irina Laurenova

Kristina Oom

Jag tycker själv att det finns, inom dans, opera och – teatervärlden, fortfarande anor av det gamla hierarkiska samhället.
Där brukar regissören eller koreografen vara enväldig i sina beslut.
I alla fall inom institutionsteatrarna där tidsbrist begränsar långa skapelseprocesser.
Därför är det viktigt i mina ögon att jag som koreograf involverar varje dansare.
Var och en har sitt eget sätt att ta till sig koreografin eller koreografens visioner och då är det viktigt att man försöker förstå olikheterna och anpassa sig efter varje individ.
Därför har jag i Degenerator försökt lyssna lika mycket som jag förmedlar.

Första genomdraget

Degenerator börjar inta sin form. Idag var det första riktiga genomdraget på verket.
Det börjar se ut som helt verk även om det är långt ifrån klart. Jag gör ett försök att arbeta genom alla höjd nivåerna. Det vill säga stående, på tå och på golvet. det är fysiskt krävande på mina dansare men när det görs bra är det som om dem är helt fria att antingen smälta ihop eller sväva uppåt.

Det var häftigt att se hela verket pusslas ihop för första gången. Jag ser vilka delar av verket behöver mera fokus och har nu en starkare känsla för verkets stigande och fall eller början och slut med andra ord.


Benjamin Pope, dirigenten för Degenerator

Dirigenten, Benjamin Pope, är numera här i Sverige och följer repetitionerna. Det gäller just nu att bestämma slutgiltigt tempo för musiken som funkar för dansen. Och tillsammans måste vi hitta ställen som kan hjälpa kommunikationen mellan musiken och dansen.


Behnaz Aram på kostym provning med dansare i Degenerator.

I slutet av veckan kommer första kostymen att vara så gott som klar, Behnaz Aram får komma in och se till att allt är som hon föreställt sig.
Tre av kvinnorna har gråa klänningar och de andra tre har gråaktiga klänningar med ett skymt av mönster. Nästan som ett minne av en skönhet som nu nästan är helt borta.

I verket ställer jag struktur och icke-struktur mot varandra och Behnaz Aram har tagit det med sig i kläderna, klänningar som nästan kväver, eller skyddar en.
Detta är andra gången som vi samarbetar och varje gång vi diskuterar våra idéer med varandra är det som om vi slutgör varandras meningar.


Målning med brutna cirklar (scenografi idé för Degenerator)

Jag har valt att illustrera musiken med en abstrakt handling. Men samtidigt vill jag skapa en fulländad värld för mig själv, även om det inte blir det samma som någon annan sedan ser i verket.
Det är styrkan med att arbeta med en så pass poetiskt konstform, för mig är allas tolkningar rätta.

Första steget

Efter att jag fick förfrågan om att skapa verket började jag leta efter musik. Min första tanke var att använda chansen att arbeta med hovkapellet och levande orkester. Dans är en flyktig konstform, bräcklig och svårfångad. Den händer endast nu och blir (än så länge) inte det samma på film. Det är nog det som gör att jag är så fascinerad av den. Jag vill tro att i vårt postindustriella digitala samhälle finns ett behov av att gå tillbaka till det magiska, det som händer på riktigt rakt framför oss. I sin strävan efter perfektion flyr dansen inte människans brister.



Marcus Fjellström, kompositör

Musikvalet blev därför: Degenerator skrivet av Marcus Fjellström för Nordiska Kammarorkestern i Sundsvall, i augusti 2006. Jag fascinerades av världen som Marcus har skapat med verket. Så här beskrev han själv Degenerator i ett brev till mig i januari 2007:

Degenerator handlar ganska mycket om sönderfallande, trasighet, vittrande... Ungefär som en sjuk eller skadad kropp, eller en ruin... Det är som ruinen av vad som varit ett romantiskt orkesterverk, men det är vittrat, trasigt, urholkad, fragmenterad...

Jag ser mig själv med fötterna både i tradition och nyskapande och det är därför som jag har valt musiken Degenerator. Verket pendlar mellan harmoni och dissonans, låter ibland bekant men annars helt främmande. För forumet Kungliga Operan tycker jag själv att det är viktigt att det finns vitalitet och spegling av vad som en yngre generation strävar efter i sitt skapande.

Jag har valt att fullborda Marcus Fjellströms riktlinje. Dansverket har samma namn som musikstycket och är för sex kvinnliga dansare i tåskor.
Ett sönderfall, en skog som ständigt växer och vittrar. Rörelser som vaknar och sover, estetiken i det opropotionerliga och deformerade. Klassisk balett strävar efter perfektion men för mig är perfektionen själlös. Degenerator är ett försök att skapa dansverk som pendlar mellan perfektion och imperfektion, klassisk och samtida dans, minimalism och svulstighet, harmoni och dissonans. Detta är tankar som jag bär med mig nu i början av oktober under födelsen av verket.

I BÖRJAN

OSSUARIUM (foto: Alexander Kenney)

I november 2006 fick jag beställning av Kungliga Balettens chef, Madeleine Onne, att skapa ett kort dansverk för Kungliga Baletten. Jag hade redan då gjort ett flertal koreografiska workshop för Kungliga Baletten och Cullbergbaletten samt skapat verk för Islänska danskompaniet i samarbete med Konstnärsuniversitetet och Nationalteatern på Island. Då var jag i skapelseprocessen av verket Ossuarium som visades i Rotundan på Operan till musiken "Black Angels" av George Crumb, spelad live av kvartett från hovkapellet med kostymer gjorda av Behnaz Aram. Ossuarium visades några gånger i december 2006 som initiativ från Operans marknadsavdelning att skapa en experimentell plattform för Kungliga Baletten på Operans mindre scen Rotundan.


Denna bloggsida är tänkt som någon slags spegling av den kreativa processen för dansverket Degenerator, som den 9:e november 2007 kommer att ha premiär i Kungliga Balettens höstafton på Operan i Stockholm.


Behnaz Aram, Kostym och kläddesigner,
Gunnlaugur Egilsson och Jeannette Diaz-Barboza på Operans kostymateljé

Verket började repeteras redan i juni 2007 och är nu i september grovt strukturerat. Alla bitarna såsom scenografi, kostymer och koreografi håller på att ta sin form. Denna gång är det återigen Behnaz Aram som står för kostymerna, Martin Säfström gör ljuset och musiken är skriven av Marcus Fjellström.