Färdigt verk och ett högtravande inlägg

Annons för Degenerator. Jeannette Diaz-Barboza (foto: Carl Thorborg)


Nu är dansstycket Degenerator är färdigt. Verket är klart i den meningen att ett verk är jo aldrig klart, det handlar bara om när man är beredd att avsluta skapandet.

Jag är nöjd med mina dansare men ändå kan vi fortsätta utforskandet av att dansa med stora penseldrag, köttigt och på gränsen. Det finns en risk med att dansa i tåskor, att rörelserna kan bli endast försök att fly gravitationen, men jag vill att dem dansar mot och med den.
Kristina Oom på repetition (foto: Carl Thorborg)

En rörelse som föds; börjar som en tanke i hjärnan fortsätter sen ner ryggraden in i ryggen, kroppen och ut i lemmarna där efter vittrar den bort och ut i all oändlighet.
I takt med mitt högtravande blogginlägg följer här en text av den tyske 1800-tals konsthistorikern Heinrich Wölfflin från hans bok ”Renaissance und Barock” som har inspirerat mig i skapandet av Degenerator.
Där jämför han klassisk konst, det vill säga konst och arkitektur ifrån antika Grekland och Romariket med barockens konst och arkitektur.

Klassisk konst vänder inte naturen ryggen – det är en konst som observerar, men dess mål är att gå bortom naturens oordnade utseende och söka den djupa sanning som är den underliggande ordningen i världen.
Klassiska kompositioner är enkla och klara, varje beståndsdel behåller sin självständighet; de har statiska kvaliteter och de är inneslutna inom gränser.
Barockkonstnären, som kontrast, längtar efter att träda in i fenomenens mångfaldighet, in i den ständiga förändringen av saker i deras eviga blivande - dennes kompositioner är dynamiska och öppna och tenderar att expandera utöver sina gränser; formen som används för att skapa dem associeras till ett organiskt agerande och kan inte isoleras ifrån varandra.
Barockkonstnärens instinkter för att undkomma leder den till att föredra form som tar flykt framför dem som är statiska och ogenomträngliga; dennes förkärlek till känslofullhet leder den till att avteckna lidande och känslor, liv och död i deras yttersta våldsamhet medan den klassiska konstnären längtar efter att visa den mänskliga skepnaden i full besittning av sina krafter.